Those were the days....

.....när vi var bästa vänner, när vi gjorde allt ihop, när vi pratade om hur man skulle göra när man hade sex, fantiserade om killar, planerade allt som skulle ske i livet.. Och sedan diskuterade vi detaljer, in i det närmsta och det innersta, spännande... vi blev vuxna till slut, vi fick barn, barnen umgicks nästan varje dag tills dom kom i 5-årsåldern. För då gifte du dig och fick en knäpp. Förtalade mig i hela bekantskapskretsen. Dom gick inte på det, dom kände mig väl, mer väl än vad dom kände dig och dom tyckte om mig medans dom var tveksamma till dig. Hälften av bekantskapskretsen sa upp bekantskapen med dig. Inklusive jag. Men jag gav dig flera chanser att säga förlåt för då skulle jag ha låtit det vara.. Men det kunde du inte, för mycket stolthet surrade runt och det var en jobbig tid. Det var länge sen nu.. nästan tio år... Jag tänker på dig rätt ofta, hur mycket vi faktiskt har förlorat, hur fantastiskt det hade kunnat vara att följa varandras barn upp till tonåren där dom faktiskt är nu. Men jag får kanske följa med vad som händer mer nu... eftersom min tonårsson precis ringde och berättade att han var på väg till din tonårsdotter i detta nu.. för att träffas.. för att dom tydligen haft kontakt på nätet en längre period.. Där ser man... hur himla pytteliten denna världen faktiskt är. Och nu vandrar mina funderingar runt, om det här kommer att innebära något? Eller om det kommer att fortsätta att vara som det var igår.