Ibland blir jag så förvånad

Förvånad över att den stora killen ändå är så liten. Jag hämtade honom halv ett i natt efter att han hängt runt med sina kompisar. Vi hade ett bra snack i bilen. Det där om att han alltid kunde ringa, även om han hamnade i trubbel, var full för första eller femtioelvte gången eller gjort något dumt. Även om jag skulle vara förbannad över något han gjort så är det det jag vill. Han verkade förstå och så. Satt och var lagom cool i bilen och såg väldigt vuxen ut. Sen sa han *jag kan ju ändå inte dricka, det vet du ju*(han äter medicin just nu som i samband med alkohol fullkomligt krashar levern, men han slutar förmodligen med den i maj) *Nä, inte just nu nä* svara jag *men snart kan du ju det, men jag hoppas ändå att du väntar med att dricka alkohol* (han blir femton i sommar)
*men jag kommer nog att dricka tidigare än vad du tror*
*jaså.. vad menar du?*
*asså, petter fyller ju år i januari och jag i juni och när han fyller arton i januari ska han ha värsta festen med MASSA alkohol (lite lätt drömmande ton på röstläget) och då hade jag tänkt dricka även om jag inte fyller arton förrän i juni det året. DET får jag väl?*
*ja, det får du*
*puh, bra!*

Jag tror ju inte att han kommer att vänta till det året han fyller arton direkt ;-) men om det är hans tankar nu så tackar jag och bockar så länge, för det dröjer nog inte många månader förrän det blir aktuellt i något sammanhang att han står där och blir bjuden av någon polare som snott med sig någon slurk hemifrån eller liknande..:-)