Som tonåring var det ett test, rentav ett agressivt test. Att vid möte på trottoaren inte väja, att se vem som valde att väja inför mig och tillfredsställelsen var nästan alltid lika stor att bli väjd för. Att se att någon faktiskt inte tänkte väja, att stirra surt och förbannat och få dom att väja ändå. Att möta någon som inte väjde trots stirrande och till och med ibland känna respekt för den personen. Idag när jag går på trottoaren och möter folk så kan jag fortfarande få samma känsla fast den är inte lika tydlig längre. Frågan är om den egentligen är lika viktig som förr? Framför allt handlar den nog om helt andra saker. Jag är inte ute efter att börja mucka med någon, jag vill bara se att folk har respekt och går undan för mig. Det gör dom oftast men inte alls alltid.
Är det ett stureplanssyndrom? Att man vet att man är ok om folk väjer för en? Är det att få respekt? Inte vet jag, hela grejen är sjuk och barnslig. Men jag håller på med den fortfarande fast det inte är lika medvetet. Nu drar jag iväg på lunch på van der Nootska palatset ;-)
2 kommentarer:
Får nog säga att ajg inte orkar testa att gå rakt fram så där, det är inte värt mödan att behöva krocka med nån :)
Lättare som yngre när jag var punkare och pensionärerna sprang över till andra sidan vägen på den andra trottoaren för att slippa mig :)
Ha ha , ja som tonåring är det sånt man tycker ger respekt! Fast senare så orkar man inte bry sig så mycket..
Ha en härlig fredagskväll!
Skicka en kommentar